En person på 70 kg har omkring 12 mg mangan i kroppen. Mangan var faktiskt en av de första metallerna som hittades i allt levande. År 1811 fann man det i människans ben och 1830 i humant blod. Alla växter och djur behöver denna metall, men dess exakta funktion är fortfarande höljd i dunkel.
Manganfattiga jordar kan tillföras ämnet som en av komponenterna i den vanliga tillförseln av gödning till jorden. Det finns ingen anledning att inta mangan som särskilt näringstillskott, eftersom vi får i oss mer än tillräckligt i vår vanliga diet. Även i en delikatess som sniglar finns det gott om mangan – ja, det t o m anrikas i vanliga trädgårdssniglar.
Man har visat att mangan är involverad i glukosmetabolismen såväl som i vitamin B1:s funktion och vidare spelar mangan på något sätt också en roll för RNA. Redan 1931 kunde man visa att mangan är ett essentiellt ämne hos möss och råttor. Vårt dagliga behov ligger på ca 4 mg, men kan variera mellan 1 till 10 mg (den dödliga dosen ligger på 20 mg).
Vissa bakterier kan lagra manganoxid och gör sig sedan av med det i form av små exkrementer. Man har också upptäckt manganföreningar i vissa växtvävnader, som t ex i brännässlehår.
Bland det största biokemiska intresset för närvarande är nog mangans inblandning i syrebildningen (O2) i fotosyntesen. Det finns emellertid också ett annat enzym som innehåller mangan och som också utvecklar O2, nämligen superoxiddismutas. Detta har en rad viktiga funktioner i vår kropp och studeras sedan ett 10-tal år flitigt av forskare inom medicin och biokemi.
Efter järn är det den vanligaste metallen i jordskorpan. I rent tillstånd är mangan en silvervit, hård och spröd metall, som lätt angrips av vatten. I naturen förekommer mangan inte i metalliskt tillstånd, men dess föreningar finns i spårmängder i nästan alla jordar. De viktigaste manganmalmerna är oxiderna brunsten (med betoning på sten), manganit, hausmannit, manganspat och braunit. Världsproduktionen ligger på över sex miljoner ton om året och kommer huvudsakligen från Sydafrika, Ukraina, Brasilien och Australien. Stora mängder mangan finns också i s k noduler på havens bottnar. Mangan är ett viktigt legeringsämne i många sorters stål och ger t ex slagtåligt stål som används bl a i stenkrossar och järnvägsräls.
Mangandioxiden brunsten användes under antiken som avfärgningsmedel för glas. Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele visade att brunsten måste utgöras av en oxid av en tidigare okänd metall, och 1774 lyckades Johan Gottlieb Gahn att genom reduktion av brunsten med kol erhålla denna metall. Inom metallurgin används den mest i form av ferromangan; en legering som erhålls genom reduktion av järnhaltiga manganmalmer.
En i Sverige föga känd men världsunik naturhistorisk skatt finns gömd i berget i Långban. Inte mindre än drygt 300 olika mineral har hittills påträffats, varav en del är världsunika. Fortfarande görs årligen nya intressanta fynd i varphögarna. Gruvorna i Långban har funnits i mer än 300 år och först bröts järnmalm. I mitten av 1800-talet började man också utvinna mangan. I samband med detta upptäcktes flera nya mineral med ovanlig sammansättning, och Långbans rykte som ett mineralogiskt eldorado spreds snart över världen. Gruvbrytningen upphörde så sent som 1972. Långbans gruvor ägdes av Lesjöfors och Uddeholms AB och malmen användes i deras stålproduktion. Långban är också födelseplats för de berömda bröderna John (propellerns uppfinnare) och Nils (järnvägs- och kanalbyggare) Ericsson.
